I dessa disblots tider är det kanske åter dags att påpeka att de flesta gudamakter är feminina. Asynjor, diser, valkyrior, nornor, hamingjor, fylgior och det finns nog mer kategorier alla gudinnor. Värt att påpeka asatron har ingen lipsills gudinna eller något beskedligt våp som en vis maria som är jungfru trots att hon fött barn. Vil man ha en mjuk tro där man bara vill bli tröstad av en slags modergestalt så är nog inte asatron den religion man ska söka sig till. Vanadisen Freja är ju som alla vet kärlekens men också krigets gudinna.

Freja är inte din morsa. Freja är inte din fantasimormor.

Naturen byter inte identitet: Ett manifest för de kalla asynjorna
I den moderna sökandet efter andlighet har den fornnordiska mytologin blivit en lekstuga för identitetspolitik och terapeutisk inkludering. Vi ser samfund och andliga feminister som kämpar för att ”återupprätta” gudinnorna genom att göra dem till speglar av vår egen tids behov: moderliga tröstare, mjuka helare eller progressiva normbrytare. Men i försöket att göra asynjorna mänskliga har vi begått det slutgiltiga sveket mot dem – vi har tagit ifrån dem deras farlighet.

En ryggrad av ljus, inte en axel att gråta mot
Den samtida Forn Sed har i mångt och mycket blivit en kopia av den Svenska kyrkan, en institution som tappar kraft för varje dag eftersom den vägrar ställa krav. Man vill ha en gudinna som bekräftar ens sårbarhet, men den sanna asynjan – hon som sitter i Fensalarna eller jagar på evighetens skare – har ett annat budskap: Sträck på dig.
När vi möter gestalter som Vör, ”den som vet allt men tiger som ett fjäll”, eller Eir, läkedomsgudinnan som inte helar för freden utan för striden, möter vi en isig jämlikhet. Det är en heroisk pessimism som inte handlar om macho-poser, utan om existentiell ryggrad. En naturkraft byter inte identitet för att passa in i en mänsklig kategori; den bara är.

Skade är inte en ”ikon” – hon är frosten
Ett tydligt exempel är hur Skade idag ofta reduceras till en HBTQI-symbol för gränsöverskridande. Men att göra Skade till en identitetspolitisk ikon är att förminska henne. Skade är inte gränsöverskridande för att bli inkluderad i en mänsklig gemenskap; hon är gränsöverskridande för att hon föraktar den.
Hon är jättinnan som väljer kylan för att hennes själ kräver rymd. Hon är den absoluta självvaldheten. Hon är inte ”queer” i modern mening – hon är kallast av de kalla. Hon är vintern som vägrar tina, en makt som påminner oss om att gudarna inte är våra vänner eller våra coacher. De är våra yttersta gränser.

Från lipsillar till urberg
Det finns en nyttig hårdhet i denna mörka andlighet. Precis som en mor som säger ”det var inte så farligt” till sitt gråtande barn för att lära det att stå själv, representerar asynjorna en fostrande kyla. De är de svarta mödrarna som vet att livet är en kamp och att den högsta formen av respekt är att anta att människan kan bära sitt eget öde utan att bryta samman.
Även den minsta tjänarinna, som Röskva, förvandlas i detta ljus från ett bortrövat barn till en stormens utvalda elit. Hon väljer den hårda stigen eftersom hon insett att i närheten av gudarna växer man eller så förgås man.

Slutsats: Ett kall till de stolta
Vi behöver sluta städa bort mörkret, vreden och den oböjliga stoltheten hos de kvinnliga makterna. Den som söker tröst och inkludering kan gå till de sociala myndigheterna eller en terapeutisk studiecirkel. Den som söker gudarna måste vara beredd att möta en blick av isande glas.
Asynjorna är inte här för att hålla oss i handen. De är här för att se om vi håller måttet. Det är dags att vi slutar bygga en religion av mjuka kuddar och istället återvänder till det urberg av sanning som myterna faktiskt erbjuder.

Den Okända Gudinnan

Jag är inte en kvinna av kött och tårar,
jag är en flamma ur universums iskalla barm.
Mina fötter trampa solsystemens grus
medan min krona av norrsken skakar rymdens tystnad.

Ni sökte en tröstare med mjuka händer,
men ni fann en gudinna med blickar av stål.
Jag härskar över de stormiga haven och de sjunkande skeppen,
jag är den smärta som aldrig åkallats men alltid förståtts.

Min makt är inte av denna världen,
den är en tom gunga mellan intet och allt.
Vem vågar dricka min styrkas bittra vin?
Vem vågar möta en gudinna som själv är en ensam stjärna?

Disen de stora vanadisen är som alla hedningar vet Freja. Men Frejas svägerska är Gerd. Låt oss detta år då vi uppmärksammar Gerd sänd även en tanke till henne. Såväl Freja som Gerd kom till asarna utifrån en från Vanaheim och en från Utgård. Ja ödet, nornorna har då underliga trådar i sin väg.

Gerd, Frejas svägerska.

Ödets mödrar

Dimmans döttrar,
diser rider,
genom nattens
nordliga vind.
Härfångst hämta,
hälsa bringa,
väva lycka
vid Världsträdets rot.

Kyndelsmässan har de kristna den andra dagen i februari. i han ju hednisera och tända ett ljus för diserna men också för de hedningar som de kristna slagit ihjäl, ty kyndelsmässan är ju som alla vet den dag de som tro på korset tar fram nya ljus i sina kyrkor som de ofta byggt på hedniska kultplatser

Mundilfare gav liv åt två

Mundilfare gav liv åt två,
som över himlens fäste gå.
Måne lyser i nattens tid,
men finner aldrig någon frid.

Vid Månes sida går unga två,
Bil och Hjuke i rymden blå.
De bär på sån, en börda tung,
följer sin herre, gammal som ung.

Bakom honom, i skuggans famn,
löp Hate – vargen utan hamn.
Han hatar ljuset, vill månen nå,
och tvingar honom att ständigt gå. 

När dagen gryr tar systern vid,
men Skoll ger inte henne tid.
Han jagar solen med glupskhet stor,
från söder dit där mörkret bor. 

Natt rider mörkt på sin svarta häst,
medan Ull från Ydalarna i snön är vinterns gäst.
Vale och Grid bär hämnd och mod,
och Jord ger fäste åt gudablod.

Hnoss är vacker, som smycken av guld,
under stjärnornas vakande tålamod.
Vid Odens tron, i asars sal,
vaktar Gere och Freke hans val. 

Så jagar vargarna, dag som natt,
tills världen slocknar, mörk och matt.

Första dagen i Göje eller februari. Nu är det kallt men när det är kyligt är det bra att åkalla diserna dessa kvinnliga makter. Många av asatrons asynjor, diser, nornor, valkyrior ja vad den än är och vad vi dem än kallar har något kyligt över sig. Nornorna gan man inte beveka, Skade är vintern personifierad, Torgerd och Ipra frammanar hagel. Kyla kan vara vackert och den som inte uppskattar en vacker vinterdag ska inte ägna sig åt asatro. Må årets andra månad vara en god månad för er ärade hedningar.

Torsdagen den 31 januari stod slaget vi Lena dr Oden visade sig. Vi har inga skäl att betvivla att så är fallet då uppgifterna synes exakta och tillförlitliga. Så det är något av en religiös dogm vi har att man måste tro att Oden jjälpte Erik Knutsson mot sin motståndare Sverker Karlsson denna dag.

Kitteln och kärret: En prosaberättelse om Gudrun och Herkja

Vinden slet i kungshallens tunga dörrar, men kylan i Herkjas bröst kom inifrån. Hon stod i skuggan av en pelare och såg hur Atle vilade sin hand på Gudruns axel. Det var en gest av ägande, visst, men också av en sorts respekt som Herkja aldrig lyckats vinna, trots alla nätter i kungens säng.
Förr hade Herkja varit mer än bara en träl. Hon hade varit Atles förtrogna, den som viskade i hans öra när elden brann låg. Hon hade smakat makten, burit smycken som inte var hennes och känt de andra tjänarnas avundsjuka blickar som en varm mantel. Men så kom Gudrun. Den bleka, tysta drottningen med ögon som frusna sjöar. Gudrun behövde inte anstränga sig; hennes börd och hennes sorg gav henne en plats som Herkja aldrig kunde nå.
Nu var Herkja återigen bara en skugga. En kvinna vars status vittrat sönder i takt med att Atles blickar dröjt kvar vid sin hustru. Desperationen var en smak av aska i hennes mun. Om Gudrun föll, skulle tomrummet efter henne behöva fyllas.

”Herre”, viskade Herkja när hon senare fann Atle ensam. Hennes röst darrade, inte bara av lögnen, utan av skräck för vad hon höll på att göra. ”Jag har sett dem. Gudrun och Tjodrek. Under täcket av mörker, där hon tror att ingen ser…”
Orden var som giftpilar. Hon såg hur Atles ansikte hårdnade, hur svartsjukan tändes i hans blick. För ett ögonblick kände Herkja en våg av triumf. Hon var återigen den som gav kungen sanningen, den som stod honom närmast. Det var ett högt spel, det sista hon hade att spela.
Men när morgonen kom var hallen inte fylld av Gudruns gråt, utan av ljudet av en kittel som kokade.

Gudrun stod rak. Hon tvekade inte. När hon drog sin vita hand ur det skållheta vattnet, med de skimrande stenarna som bevis på sin oskuld, förstod Herkja att hon förlorat allt. Miraklet var hennes dom. Atles blick vände sig mot Herkja. Den var inte längre fylld av begär eller förtrolighet, utan av det kalla förakt man hyser för en hund som bitit sin herre.
”Nu, Herkja”, sade han, och hans röst var tystare än vinden. ”Visa oss din sanning.”
När Herkja tvingades fram mot kitteln visste hon att det inte fanns några gudar som skulle skydda en trälkvinnas desperata lögn. Vattnet kokade, men kärrets svarta djup, som väntade på henne efteråt, kändes redan kallare. Hon hade velat vinna tillbaka sin plats i ljuset, men hennes eget svek hade dragit ner henne i mörkret för gott.